Ellens Blogg

Jag plus kniv är lika med blodspår. Alltid.
Så korkad som jag är tar det alltid ett tag innan jag inser varifrån de röda fläckarna kommer. När jag väl inser tar det alltid ett tag innan jag hittar källan.

Det är aldrig stora hål.

Jag känner att jag skulle kunna skriva en hel roman på det temat. Jag har övat på det idag. Mycket. Började till exempel eftermiddagen med att se en och en halv timme på tv. Efter det var det kväll och så ägnade jag resten av tiden åt att rita av schemat för nästa period och färglägga det fint. Ändå blev det helt snett.
Vissa är helt enkelt bättre på såna saker ån andra.

Även om jag är emot bortförklaringar för att man inte bloggat så kan ni se det här som en. I smyg.

Som alltid. Igår åkte vi slalom 6 timmar tills jag inte orkade stå på mina egna ben längre och idag har vi skidat 12 km. Avrundat.

Bara så ni vet. Nu skidar pappa tio km till, Anni och Albert åker slalom och mamma och jag planerar att sätta oss på passligt ställe och göra mina läxor. Kanske. Annars slöar vi bara lite. Jag skulle nog inte vara så svårövertalad.

Den där ganska nya sången av AKI och Kapten Röd, När solen går ner.
Det finns en textrad där, eller ja, rätt många, men en speciell rad jag skulle vilja göra om. Jag är faktiskt inte exakt säker på hur den går på riktigt, bara att den inte går så här.

Så, min version är "Vi är paprikor i spelet inget mera". Tänk på det när ni hör den. Det kommer där efter grisarna någonstans.

Som alltid. Man är väl på något mentalt plan alltid på väg. Om vi ska börja fundera på filosofi. Det ska vi inte.

Vi är väldigt fysiskt på väg nu. För att åka slalom. Vi startade halv åtta. Det har faktiskt gått förvånansvärt snabbt hittills. Bara ungefär lite mindre än halva vägen kvar tror jag.
Har en vag plan om att kunna twittra regelbundet idag så ni kan ju hålla ett halvt öga på @iamellen99 om ni tror på vaga planer. Också om ni inte tror.

SÅ FICK JAG ETT PAKET! PÅ POSTEN!
Älskar det.

Dessutom var det ett fint paket. Som det fanns en hängmatta i!
Tanken på det här livade upp min annars tråkiga fredag. Fastän det är sol och allt så är jag inte alls på sprutt idag.

Om ni minns den där gången då jag var så sur för att vi slutade senare än alla andra. Så då kan ni tänka på det när jag berättar nästa sak.
Om ni inte kommer ihåg kan ni endera söka genom mitt arkiv först eller läsa vidare ändå.

I alla fall, idag slutar vi tidigare än alla andra.

Jag har visserligen redan skrivit det men ändå.

Min lillasysters kompis storasyster har en teori om lite tanketolkning, det handlar om att om man har läst och tror att det ska gå dåligt så går det bra och har man inte läst men tror att det ska gå bra så går det dåligt, eller så tvärtom.
Det här är väl en bra tanke, det är bara det att jag aldrig lyckas komma ihåg när det egentligen ska gå bra. Så jag använder det alltid som tröstningsgrej. Oavsett om jag läst eller inte.

Ganska praktiskt faktiskt. Och jag tror nog det gick helt okej ändå. Fastän jag inte kom ihåg riktigt om det borde gå bra eller inte.

Vi har prov i livsåskådning imorgon. Jag tror inte att jag kommer få allt rätt oavsett, men om vi måste rita världsreligionernas symboler, ja då, då är det kört.

Jag borde känna mig som en hjälte ur en fantasybok. Tycker Cecilia. För jag fick i uppdrag att kolla vilket klassrum vi har lektion i.
Och fantasyhjältar får ofta uppdrag. Påstås det.

Så, det här är anledningen till varför man tokpluggar kemiska symboler.

Jag är alldeles upp och ner idag. Så ni är förberedda. Nu har jag liksom varnat er, kom inte och påstå något annat.

Som det här med att jag inte har min kalendern med mig. Väldigt, väldigt ovanligt. Eller att jag inte tänkte hitta min skåpnyckel. Att jag sprang säkert sju varv och letade saker på väg ut ur huset, när bussen skulle gå om fyra minuter.

Jag ska skona er nu, ni är varnade.

Bevismaterial:
Finska: Punavalkoraidallinen polkajuuri
Svenska: Polkabeta

Jag bloggade tydligen inte alls igår. Då missade ni att jag har stigit upp klockan 8 (en söndag!) och gjort pannkakor till hela familjen.

Det var bara det jag ville säga. Är faktiskt rätt stolt över min bedrift.

Nu ska jag göra läxor har jag tänkt. Det dök nämligen upp väldigt mycket läxor igår som jag inte hade lagt märke till tidigare.

Vi ser på på spåret här. Det går riktigt bra, jag tar städer på 10 poäng och mamma och pappa svarar rätt på frågor de inte ens hört.

Såna här gånger skulle man alltid vilja vara med.

Sitter på bussen på väg hem. Ska genom precis hela stan så det lär väl ta en timme kanske.

Pannkakorna var rätt goda och jag åt väl ett par stycken. Om man vill formulera det fint. Annars galet många.

Mamma pratade om tortilla så jag ser fram emot det när jag kommer hem. Och på posten väntar en till födelsedagspresent.

Överlag har jag väl haft en rätt bra dag. Ni kanske har märkt det. Det känns aningen patetiskt. Imorgon blir det mindre pannkakor och mer slappa-i-soffan-i-skitiga-mjukisbyxor.
Har jag tänkt.

SOLEN SKINER!

Och jag fick just en hel chokladplatta i födelsedagspresent och nu ska vi baka american pancakes.

Lägg märke till hur idylliskt det låter.

Och i den här sandbanken bodde det fiskar. Fiskarna var små barnfiskar och hade mycket spring i fenorna. Hela tiden sprang de omkring i sanden. Vattnet var hela tiden i rörelse.

Därför frös inte isen och människorna aktade sig noga för det stället.

(Det här skulle man kunna kalla konstsägen, den berättar om något man inte förstår och författaren är känd, jag.)

Jag började med ett par böcker. Ingen är särskilt bra och jag har inte riktigt lust att läsa.

Istället mäter jag upp exakta mängder pasta, väger vad en pastabit väger (okokt ca. 1 gr, pirkka penne rigate) och lyssnar på radio.

Vi hade ringette på gymnastiken idag. Det var rätt kul faktiskt. Ikväll ska jag upp till scouterna och sedan ska jag kämpa med lite tyskaglosor och matte

Vanten. Den börjar se normal ut nu. Så gott som. Mamma hittade felet, det fanns mycket längre ner och var inte värt att sprätta upp.

Nu ska jag bara sprätta en tumme och sticka en så är jag väl så gott som klar. Och om ni är snälla tills dess så kan jag kanske ta en bild på dem.

Jag undrar, hur många gånger kan man egentligen behöva sticka om samma sak?
Jag är nu uppe på tredje, och "tredje gången gillt" skulle MYCKET gärna få visa sig från sin allra mest sympatiska sida.
Jag menar ju liksom det, att det är en lovika-vante, en minskning i en lovika-vante, och hur svårt kan det vara egentligen?

Vill ni veta? Det kan vara mycket svårt.

Ja, jag säger då det. Skräcken en sådan maskin kan framkalla när man är ensam i skogen, och det är mörkt, den förstår ni inte.

De borde ha åldersgräns. Och förvarningsskyltar. Så att man vet liksom.

Förutom för min skull så borde man ju ha dem för träden. Ingen tänker ju på dem. Hur tror ni det känns att helt plötsligt bli nerhuggen? Utan förvarning. Man måste ju åtminstone ha en chans att försöka fly.

Förstår ni att ALLA andra i hela skolan får sluta 12.45 fastän vi måste vara kvar till 14.15.

Vad är rättvisan i det? Vill nån förklara?

Dessutom hade vi vikarie imorse.

"Rätt svar, men hur har du tänkt matematiskt?"

Ja, hördu, det kan man ju fråga sig. Det kan ju hända att jag inte tänker så matematiskt i grunden.

Eller så är det bara så att det är lättare om man skriver av uppgiften rätt.

Vissa saker man håller på med är extra trevliga. Som mitt lilla mobilfodral. Det tog kanske en timme, var rätt bra material och blev ganska okej slutresultat.
Det perfekta projektet. Helt perfekt.

Eventuellt hade jag lite anledning att vara rädd för det där. Fast det kanske inte gjorde något, att jag var typ sämst menar jag.
Jag blev ändå trött och kommer ha träningsvärk imorgon och lärde mig något nytt (?).

Så nu ska jag hem och äta och sova och virka (och spela på telefonen).
Sen ska jag njuta av att jag har sovmorgon imorgon och att jag har gjort nästan alla läxor.

Som vinteraktivitet testar vi olika grenar på seglingen och idag är det parkour.

Behöver jag säga att det är en aning nervöst så här innan?

Det jag älskar mest av allt är att göra läxor. NOT.
Tur är så gjorde jag det mesta redan. Jag har bara ett prov kvar som jag borde plugga till. Men det kanske jag gör en annan dag. Eller så ikväll. När som helst men inte nu tror jag. En för mig mycket bekant läxfilosofi. Den fungerar jättebra. Faktiskt. Det trodde inte ni.

Stolt supertant. Det är jag det. Enligt en yngre kompis.
Stolt ägare av iPhone också. Nu har jag inga anledningar att inte blogga. Tyvärr.

Så stressigt att man måste ha väckning på morgonen för att hinna skida. Inte bra. Fast det är ju rätt bra att kunna säga att man har hunnit skida 8.5 km innan soluppgången om man tänker efter.

Nu sitter vi i bilen på väg hem och har hunnit med både kusinlunch och ridning sedan skidningen. Håller personligen för fullt på med att planera hur jag ska hinna både skida och plugga imorgon och på tisdag. Jag har inte riktigt en plan än men det kommer väl.