Bara för att
Ni återigen ska veta att jag lever. Och att jag är på landet. Var jag milt sagt bara chillar. Men är det sommarlov så är det. Nu är det dessutom inte långt kvar så jag måste passa på.
Nattvakt
Jag ska glädja er med att inte berätta hur lite jag har sovit. Eller hur mycket godis jag har ätit. Inatt alltså.
För er utan koll så är jag på scoutläger och nattvaktar i en stuga tillsammans med Kira och två killar som spelar kort och försöker få oss att sätta på Bo Kaspers orkester. Ronja och Cade vaktar porten. Man måste rapportera alla bilar som kommer in, förra bilen kom 01.50. Mitt och Kiras pass där var från 03.00 och 04.30. Tiden gick så snabbt så vi tjuvsov nog eller nåt emellan. Men jag tror inte det för jag hann äta en halv påse godis.
Annars, mycket kul. Vi välte inte en enda gång med jollen, till skillnad från vissa andra, vi har inte åkt hem än på grund av trötthet och vi har både godis och ärter kvar.
Nu ska jag ägna mig åt att prata i radiotelefon till våra älskade portvakter. De har inte ännu heller kommit nån bil. Det enda som har farit förbi var två cyklar, och det var "Bo-Kaspers-pojkarna".
Men en sak vet jag ändå
Så här på sommarlovet brukar min hjärna vara bokstavligen avstängd. Hur jag än försöker så åstadkommer jag inte något. I många fall är det positivt, som det där med att åka parallellt med horisonten (hosironten), det bidrar med lite glädje och så.
Ibland är det väl negativt, men så är det väl med allt här i världen.
En sak vet jag faktiskt säkert, förutom att jag hatar att det bara regnar, och det är att jag inte vill bo i Nordkorea. For sure.
Jag har, som den otroliga nörd jag faktiskt är, läst en bok som heter "Inget att avundas; vardagsliv i Nordkorea" av Barbara Demick. Och jag är otroligt övertygad, jag tänker inte flytta till Nordkorea.
Det absolut värsta är, att hela boken är sann.
(Det här hör inte till saken men frågan uppstod just, vad gör gubbar i skärgården? Efter att de två fullvuxna männen plötsligt rodde iväg)
Hela den här grejen
Med sommarplågor.
Helt överskattat. Den enda riktiga sommarplågan är Almedalsveckan. Det är bara för mycket Almedal överallt. Tur att den är över nu.
Och ja, visserligen, troligtvis, en bra idé i grunden och så, men när man inte kan något om politik, än mindre svensk politik, så blir det lite tråkigt i längden.
Medans brödet jäser
Så sitter jag här och har så där lite dåligt samvete för att jag inte har skrivit nåt vettigt på en vecka. Eller vänta.
Fyra dar. Det dåliga samvetet försvann.
Dessutom har jag faktiskt hållit på med en massa kul. I förrgår kryssade jag med en optimistjolle i avtagande vind (fint för nästan vindstilla) till näsudden och åt korv och bullar medans resten av familjen rodde bredvid. På länsen tillbaka seglade Albert.
I efterhand har jag funderat hur jag kunde gå med på en så dålig deal.
Igår så var vi i city. Uppsala. Jag fick ett par jeans (mörkblå) och en tröja (vit med mörkblå ränder, såg ut som alla mina andra kläder).
När vi kom tillbaka, med buss från Uppsala och sedan för motor med segelbåten från Östhammar, eftersom vi inte har bil här, kom det in ganska imponerande dimma. Den är värd ett omnämnande.
Nu stannade hjärnan och brödet har (hoppas jag) jäst klart.
Jag tänkte skriva nåt smart
Men nu vet jag bara att jag sitter precis bredvid ingången till vårt getingbo under verandan och att det är mulet och otroligt många myggor. Alltså jättemånga.
Och så vet jag att det är bra för på mammas dator (som jag använder) behöver man aldrig fundera på om det passar att sätta ett hjärta, för jag vet inte hur man gör för den knappen saknas.
Alltså inget riktigt intressant direkt. Jo, att jag måste göra en liten loggbok innan scoutlägret. För det är min uppgift.
Snart missar jag kakan!
Mycket sorgligt. Speciellt med tanke på att jag bakat den nästan själv. Och att den, trots föregående, gick att äta. Anni säger att det var för att hon hjälpte till. Jag tror att det var för att jag hjälpte till.
Tänk av så olika åsikt man kan vara.
Men i alla fall. Kakan promenerade nyss ner till stranden. Tillsammans med saft. Och kex. Och om jag ska ha lönar det sig nog att närma sig med fart. För det var inte mycket kvar. Dessutom ska Albert åka vindsurfingbräda (jepp) bakom vår snurra på 9 hästkrafter som när som helst ramlar i bitar. Och ingen av de inblandade parterna har gjort det här förr. Varken motorn eller Albert.
Så jag tror jag vill se det här. Faktiskt.
Och alla myggor som läser det här. PASSA ER! Snart ligger ni krossade över mitt golv. Det är lite synd jag vet, men det känns sannolikare att döda er än att försöka uppfostra er så att ni inte sticks.
Det här med att blogga
Så här är det med mitt bloggande. På sommaren.
Jag vill blogga.
Jag vill inte blogga.
Anledningar:
Bloggar jag framstår jag som att jag inte gör något på hela sommaren. Bloggar jag inte framstår jag nonchalant och tråkig, jag kan ju inte ha så mycket att göra att jag inte hinner krafsa ihop ett inlägg på tio veckor.
Bloggar jag inte är det svårt att börja igen på hösten.
Och jag har dessutom inga läsare kvar.
Även om det är väldigt få som läser under sommaren.
Det känns fel att blogga på sommaren. Sommaren är för mig datorfri tid.
Men det är lugnt, jag kommer blogga lite då och då.
