Ellens Blogg

Jag är klar med vantarna jag lovade er bild på för en eller två evigheter sedan.

Jag tycker fortfarande att de är lite stora och nu tycker jag också att vikningen är lite kort och att sömnaden i och med det blev lite ihopträngd men jag är ju också en aning pedantiskt lagd.
Nu är de klara och rätt varma. Färgskalan har jag döpt till "försiktig".

Vanten. Den börjar se normal ut nu. Så gott som. Mamma hittade felet, det fanns mycket längre ner och var inte värt att sprätta upp.

Nu ska jag bara sprätta en tumme och sticka en så är jag väl så gott som klar. Och om ni är snälla tills dess så kan jag kanske ta en bild på dem.

"Rätt svar, men hur har du tänkt matematiskt?"

Ja, hördu, det kan man ju fråga sig. Det kan ju hända att jag inte tänker så matematiskt i grunden.

Eller så är det bara så att det är lättare om man skriver av uppgiften rätt.

Vissa saker man håller på med är extra trevliga. Som mitt lilla mobilfodral. Det tog kanske en timme, var rätt bra material och blev ganska okej slutresultat.
Det perfekta projektet. Helt perfekt.

Ja, det är väl det minsta man kan säga om det här. Smälta ihop plastpåsar i varandra med strykjärn gör man inte varje dag.
Eller vad vet jag vad ni gör med era plastpåsar men för mig hör det här inte till vanligheterna.

I alla fall, sida ett och sida två.