Reflektion över bloggvärlden version flum
Ibland när jag bloggar (ganska ofta faktiskt) funderar jag över varför nån skulle vilja läsa vad jag skriver. När jag skriver det här undrar jag varför nån skulle vilja läsa om vad jag tänker när jag skriver.
Alla dessa tankar, eftersom jag lätt själv blir jättefrustrerad på andra människors bloggar. Typ Varför skulle jag bry mig om när du städar din hamsters bur? Sen. Sen tänker jag att jag är likadan själv. Sen får jag lätt ångest. Sen biter jag ihop och skriver lite till och kollar frenetiskt på besöksstatistiken bara för att se att det inte finns nåt att se och sen kollar jag pånytt för tänk om nån just har kollat eller tänk om jag läste fel. Sen ökar ångesten och jag läser nåns blogg om nåt hen har gjort som jag inte bryr mig om och suckar och så kollar jag statistiken igen.
Då funderar jag ganska mycket på varför jag gör det här och varför typ miljontals (obekräftad siffra) andra människor också gör det dagligen och på hur konstig människan är egentligen och livet och världen och mänskligheten och inte minst jag själv.
Sen skriver jag det här inlägget och kan stoltsera med det flummigaste jag skrivit hittills ever och varför skrev jag det egentligen?
Jag kanske är lite trött bara, okej?
För att jul är jul
Jag kom hem från skolan idag och började med att trycka i mig de två resterande jultårtorna från igår. Sen åt jag två smörgåsar och en yoghurt och förvånansvärt snart efter det här åt jag två och en halv portion avokadopasta. Man skulle ju kunna tro att jag tränat eller nåt.
Det var inte grejen. Bara en bisak.
Jag har (och har haft hela dagen) en grym lust att slå in paket. Gärna böcker eller filmer eller brädspel eller annat jämnt. Tyvärr har jag redan paketerat allt jag har. Jag funderade lite på att slå in en skokartong eller sju och sätta in en eller två godisar i, bara för paketerandets skull, men man kanske inte får göra så.
Jag ska ju erkänna att det bästa med julen är innan julen. Att slå in presenter, göra julgodis, baka pepparkakor i november bara för att, springa på 712 julfester, gå i luciatåget på stan, ha ångest över vad man ska köpa till vem när och springa omkring med tomteluva för att man kan. Det slår julafton på alla sätt. Alla vet att julafton är stressig, man måste ha fina kläder, till och med finskor (!), julmaten är inte på något sätt imponerande, (håll i hatten, jag har blivit gammal!) julklapparna är nästan roligast innan man får dem (misstolka inte, jag sa inte att jag inte vill ha julklappar) och på annandag när det ännu finns julmat kvar så vill man helst bara äta sorbet och pasta.
Ändå öppnar jag min julkalender maniskt som en femåring och talar om julafton från början av augusti. Eller kanske just därför?
