Ellens Blogg

Jag har funderat lite på det här med att se på teater. Jag har ju inte särskilt mycket referensmaterial, har väl sett kanske fem olika teatrar i mitt liv eller nåt.

 

Jag har aldrig gillat teater egentligen. Den enda riktigt bra teatern jag sett var Pippi Långstrump på Svenska Teatern för något år sedan (jag vet, mobba mig bara, jag ber ju om det).

 

Det var för att det var så mycket akrobatik med i det hela tror jag.

 

Den teater vi såg med skolan i fredags, Fantomens Lillasyster (eller här också), skulle väl också ha varit rätt bra. Välgjord och så. Lite för mycket i uppfostrande syfte eventuellt.

Det kan vi väl behandla en annan gång.

 

Men, jag kan inte se på teater som normala människor. Jag sitter och funderar för mycket hela tiden. Typ "Älskar de här människorna att spela teater?" "Var de jättelyckliga när de fick rollen?" "Hurdana människor är de när de inte spelar teater?" "Var det där stället pinsamt att göra?" "Var det meningen att hon skulle skriva fel där eller gör hon det med flit?" "Är det där något hon fantiserar eller är det på riktigt?" "Hur reagerar de andra i publiken på det där?"

 

"Skulle jag läsa det här om det vore en bok?"

 

Förstår ni att jag behöver typ terapihjälp för att reda ut det här. Det går ju inte att se en teater när man hela tiden oroar sig över skådespelarnas egentliga liv, funderar över deras egentliga liv, tittar på alla andra i publiken, undrar hur alla tekniska effekter är genomförda.

 

Undrar när det tar slut. Och om det skulle göra sig bra som bok.